Idag åkte jag med min far till kyrkan, han arbetar som begravningsentreprenör. Kvinnan jag mötte i dörren var en präst, jag hade såklart frågor till henne och jag fick mina svar. Spännande varför hon valde att just bli präst. Träffade alla fina människor där som visade mig runt i kyrkan. En begravning skulle snart börja och i kyrkan stod en kista. Allt var lugnt och fint och jag fick svar på alla mina frågor. La min hand på kistan, själen som låg där i började prata till mig, hon va så fin, så glad och fri. Jag ser ju inte henne men jag känner och jag lyssnade till henne samtidig som jag med andra örat hörde vad mannen pratade om.
Sen gick vi ner till pappas jobb, till bårhuset och krematoriumet. Ledd av en mkt fin kvinna som berättade allt steg för steg. Jag va mer än nyfiken =)
Pappa tittade på mig o frågade så allt va ok, o det va ok. Lugnt o stilla o så naturligt.
Inne i bårhuset låg 3 kroppar, med lakan över sig, med mitt enorma luktsinne drog jag koftan över näsan men det luktade inget, va bara kyligt o tyst. Detta visar vi ej på våra studiebesök sa hon men du är undantag =) tacksam för det, sen vidare in till alla kistor i väntan på begravning. Dessa fina kistor...
Vidare sen till ugnen där kremeringen sker, det va även här lugnt o stilla, va en mkt mkt stor ugn, jag fick titta in, där låg ben och det som fanns kvar av en kropp. Dom tänder ljus för varje kropp som åker in. Annelie som jobbade här berättade om allt, så himla facinerande.
Vi dör, själen flyger upp och kvar finns kroppen, som ska gå igenom olika steg o sedan bli aska. Inget otäckt alls, bara underligt hur det funkar. Vi lever o när vi dör går det som på räls även här, in o ut ur ugnar o ner i fina urnor. Det som va lite roligt va o få se alla gamla saker som fanns i kroppen som inte brinner upp, höftkulor, knän och annat som vi opererar in. Det brinner ju inte upp utan läggs på ett annat ställe, o hela processen innan det blir till aska.
Jag är så tacksam för att jag fått se allt detta idag, frågor är besvarade. Fina urnor, både dom vi sänker ner i havet, minneslunden och dom andra. Där stod kistor med en människa i, till en början va det lite hmmm men sen smälte jag in och det va bara så lugnt, stilla och väldigt naturligt. Hade jag bott i skåne hade jag garanterat jobbat med min far.
Min syn på livet o döden gör att jag upplever detta som lugnt o stilla.
MM nära döden va min dag.
Min mamma o även min far är rädda för att dö, lite komiskt att pappa jobbar med det han gör. Har lyssnat många timmar på allt han har o berätta om detta. Behövs verkligen rätt man på rätt ställe här, att vara ödmjuk, lugn och visa stor respekt i livets slutskede mot den döde och anhöriga.
TACKSAM.
Kärlek Anna
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar